I Sverige mördas kvinnor av män som de har levt med, älskat, lämnat eller försökt fly ifrån. Det händer om och om igen. Ändå behandlas mäns våld mot kvinnor fortfarande som om det vore en återkommande tragedi – istället för det samhällshot det faktiskt är.
Det talas ofta om trygghet i Sverige. Om lag och ordning. Om vilka hot som anses akuta. Men mitt i denna politiska debatt finns en verklighet som är både konstant och systematisk – och som alltför ofta behandlas som en randfråga: mäns våld mot kvinnor.
Utvisningarna av barn och ungdomar fortsätter i Sverige. Dag efter dag fattas beslut som river sönder trygghet, framtidstro och människors liv. Samtidigt fortsätter politiker att tala om ordning, ansvar och nödvändiga åtgärder – som om det vore möjligt att gömma den mänskliga tragedin bakom administrativa formuleringar.
Utvisningarna av barn och ungdomar fortsätter. Inte i det tysta, inte i okunskap – utan fullt medvetet. Detta sker i Sverige, ett land som gärna framhåller sig som en moralisk förebild. Och det sker i ett valår.
För att åstadkomma ett verkligt skifte i arbetet med utsatta kvinnor, barn och unga krävs inte enbart reformer inom ramen för Socialtjänstlagen, utan övervägandet av en kompletterande lagstiftning. Denna lag bör ha som primärt syfte att säkerställa tillgången till skyddade stödinsatser, frikopplade från omedelbar myndighetsutövning.
Att identifiera bristerna i nuvarande system är en nödvändig utgångspunkt, men otillräcklig i sig. För att möjliggöra reell förändring krävs en operationalisering av de principer som tidigare diskuterats – det vill säga hur ett alternativt, rättighetsbaserat och tillitsorienterat system konkret kan utformas.
I denna tid av stillhet, hopp och nytt liv vill vi skicka en varm och innerlig hälsning till alla våra följare och medlemmar. Ni är hjärtat i vår gemenskap – med er styrka, ert mod och ert engagemang gör vi tillsammans skillnad, varje dag.
För att möjliggöra ett verkligt skifte i arbetet med utsatta kvinnor, barn och unga krävs inte enbart en problematisering av nuvarande ordning, utan även en tydlig formulering av alternativa principer och strukturer. Ett centralt begrepp i detta sammanhang är övergången från ett kontrollorienterat till ett rättighetsbaserat perspektiv.
Arbetet med utsatta kvinnor, barn och ungdomar i Sverige befinner sig i ett kritiskt läge där nuvarande strukturer, trots goda intentioner, i praktiken riskerar att motverka sitt eget syfte. Det finns en växande diskrepans mellan lagstiftningens intentioner och de faktiska konsekvenserna för dem den är avsedd att skydda. Detta kräver inte enbart...
En av de mest smärtsamma och samtidigt mest missförstådda delarna av utsatthet är det som kallas normaliseringsprocessen.
