De osynliga kvinnorna – när samhällets skydd inte längre räcker
"Ett samhälles moraliska styrka mäts inte i hur det behandlar den som redan är trygg. Den mäts i hur det skyddar den som lever med rädsla."
Det finns kvinnor i Sverige som varje kväll kontrollerar att ytterdörren är låst en extra gång. Kvinnor som sover med mobiltelefonen bredvid sängen därför att de vet att nästa samtal kan förändra deras liv. Kvinnor som bytt adress, arbete och identitet för att undkomma en man som vägrar acceptera deras rätt att leva fria.
Det finns också kvinnor som aldrig syns i nyhetsrubrikerna. De lever i ekonomisk utsatthet, bär ensamma ansvaret för sina barn, vårdar anhöriga eller försöker bygga upp ett liv efter år av psykiskt eller fysiskt våld. Deras kamp utspelar sig inte inför tv-kameror. Den sker bakom stängda dörrar, på socialkontor, i rättssalar, på vårdcentraler och ibland i skyddade boenden.
Trots att Sverige länge betraktats som ett av världens mest jämställda länder lever många kvinnor fortfarande med en otrygghet som begränsar deras frihet. Våld i nära relationer, ekonomiskt beroende, hedersrelaterat förtryck och psykisk ohälsa är inte isolerade problem. De är uttryck för strukturer som påverkar människors liv varje dag.
Men kvinnors utsatthet kan inte förstås enbart genom att studera gärningsmän eller brottsstatistik. Den måste också förstås genom att granska samhällets förmåga att skydda den som söker hjälp.
Det är här de svåraste frågorna börjar.
När en kvinna tar steget att lämna en våldsam relation möter hon ofta ett system bestående av flera aktörer: polis, åklagare, domstolar, socialtjänst, hälso- och sjukvård, idéburna organisationer och ibland kvinnojourer. Var och en har ett viktigt uppdrag. Många medarbetare utför ett engagerat och professionellt arbete under stor press.
Samtidigt visar erfarenheter från utsatta kvinnor, liksom granskningar och forskning, att skyddet inte alltid fungerar som en sammanhållen helhet. Bedömningar kan skilja sig åt mellan myndigheter. Samverkan kan brista. Information kan falla mellan olika verksamheter. I vissa fall upplever kvinnor att de bollas mellan instanser när de i själva verket behöver ett omedelbart och samordnat skydd.
Det innebär inte att en enskild myndighet eller organisation ensam bär ansvaret. Tvärtom visar det att skyddssystemet är beroende av att varje del fungerar tillsammans med de andra.
En rättsstat kan aldrig nöja sig med att erbjuda hjälp i teorin. Hjälpen måste också fungera i praktiken.
Inför valet kommer många partier att tala om hårdare straff, fler resurser och nya reformer. Sådana förslag är viktiga att diskutera. Men den avgörande frågan är större än så: leder besluten till att färre kvinnor utsätts för våld och att fler faktiskt får ett effektivt skydd?
Den frågan kan inte besvaras med retorik. Den måste besvaras genom resultat.
Kanske är det därför de osynliga kvinnorna borde stå i centrum för valdebatten. Inte därför att de är offer, utan därför att deras erfarenheter avslöjar hur starkt eller svagt vårt samhälles skydd verkligen är.
Ett demokratiskt samhälle prövas ytterst i mötet med den människa som har minst makt. Om hon inte kan känna sig trygg, då är tryggheten ännu inte allas rättighet.
Det är där samtalet måste börja.
B K R O Cosmea
Cosmea Kvinna
Cosmea Barn och Ungdom