Kvinnorna Sverige glömde - Del 8

– Kvinnorna som ingen trodde på

När samhällets skydd blir ännu en kamp

En samhällskritisk essä för Cosmea Kvinna – B K R O Cosmea

Det finns kvinnor som har överlevt år av våld, kontroll och förnedring, men som i efterhand beskriver något annat som nästan lika svårt att bära: upplevelsen av att inte bli trodda när de äntligen vågade berätta. De hade kanske föreställt sig att det värsta skulle vara över när sanningen väl kom fram. Att någon skulle lyssna, förstå och hjälpa dem att återta kontrollen över sina liv. Men i stället mötte de frågor som fick dem att tvivla på sin egen berättelse, bedömningar som de inte förstod och myndighetskontakter där de återigen upplevde att makten över deras liv låg hos någon annan. För vissa blev mötet med samhällets skyddssystem början på en väg mot frihet. För andra blev det ännu en erfarenhet av maktlöshet. Och just i denna skillnad mellan det skydd som samhället utlovar och det skydd som kvinnan faktiskt upplever finns en av vår tids mest angelägna rättssäkerhetsfrågor.

Vi talar ofta om kvinnors svårigheter att lämna våldsamma relationer. Vi frågar varför hon stannade, varför hon inte anmälde tidigare och varför hon återvände trots att hon visste vad hon riskerade. Men dessa frågor avslöjar också något om hur vi betraktar våldets mekanismer. Vi förväntar oss att den utsatta kvinnan ska agera rationellt i en situation där hennes handlingsutrymme under lång tid kan ha begränsats genom rädsla, ekonomiskt beroende, isolering och psykisk nedbrytning. Vi förväntar oss att hon ska kunna redogöra för händelser i kronologisk ordning, minnas detaljer och uppträda på ett sätt som motsvarar våra föreställningar om hur ett brottsoffer bör bete sig. Men människors reaktioner på våld och trauma är inte enhetliga. En kvinna kan berätta sammanhängande eller osammanhängande, gråta eller vara till synes oberörd, söka hjälp omedelbart eller först efter många år. Ingen av dessa reaktioner kan ensam avgöra om hennes uppgifter är sanna.

Det innebär naturligtvis inte att varje anklagelse automatiskt ska betraktas som bevisad. Rättsstaten måste värna både den som uppger sig vara utsatt och den som anklagas. Oskuldspresumtionen, kravet på tillräcklig bevisning och rätten till en rättvis prövning är grundläggande principer som aldrig får överges. Men det finns en avgörande skillnad mellan att rättssäkert pröva en berättelse och att bemöta den som berättar med förutfattad misstro. En kvinna ska kunna bli lyssnad på med respekt även när hennes uppgifter behöver utredas. Hon ska kunna få skydd utifrån en individuell riskbedömning även om en brottsutredning ännu inte har lett till åtal eller fällande dom. Och hon ska kunna möta myndighetspersoner som förstår att våld i nära relationer ofta är mer komplicerat än en enskild händelse som kan beskrivas i ett förhörsprotokoll.

För våldet börjar sällan med det som omgivningen tydligast känner igen som våld. Det kan börja med kontroll över vilka människor kvinnan träffar, vilka kläder hon bär, hur hon använder pengar eller hur hon uttrycker sina åsikter. Det kan utvecklas genom hot, förödmjukelser, sexuella kränkningar och en successiv nedbrytning av hennes självständighet. När det fysiska våldet väl uppträder kan kvinnan redan ha förlorat stora delar av sitt sociala nätverk och sin ekonomiska trygghet. Hon kan ha lärt sig att anpassa sitt beteende efter mannens humör och att förutse konflikter för att skydda sig själv eller sina barn. Denna anpassning kan utifrån misstolkas som frivillighet eller passivitet, trots att den i verkligheten kan vara ett uttryck för överlevnad.

När kvinnan slutligen söker hjälp möter hon inte ett enda sammanhållet samhälle. Hon möter flera institutioner med olika uppdrag, befogenheter och regelverk. Polisen ska utreda misstänkta brott. Socialtjänsten ska bedöma behov av stöd och skydd. Hälso- och sjukvården ska ge vård och dokumentera skador. Domstolar ska pröva rättsliga frågor. Om barn finns med i bilden tillkommer bedömningar av deras behov, säkerhet och relationer. Varje aktör kan arbeta professionellt inom sitt ansvarsområde och ändå kan helheten bli svår för kvinnan att överblicka. Hon kan behöva återberätta sin historia gång på gång, lämna samma uppgifter i olika sammanhang och försöka förstå beslut som påverkar hennes bostad, ekonomi, barn och framtid. För den som redan lever under stark psykisk press kan denna process bli överväldigande.

Här uppstår också en risk som vi måste våga tala öppet om: när myndigheternas bedömningar börjar väga tyngre än kvinnans möjlighet att själv beskriva sin situation. Det betyder inte att myndigheter ska avstå från självständiga utredningar. Tvärtom måste de göra sådana. Men det betyder att den enskilda människans rätt att bli hörd, få information och bemöta uppgifter aldrig får försvinna bakom institutionernas interna samarbete. När flera aktörer utbyter information eller bygger vidare på varandras bedömningar krävs särskild noggrannhet med vad som är fastställda omständigheter, vad som är andrahandsuppgifter och vad som är professionella tolkningar. Annars finns risken att en osäker uppgift med tiden får en tyngd som den ursprungligen inte hade. För kvinnan kan konsekvenserna bli långtgående, särskilt när bedömningarna rör hennes trovärdighet, föräldraförmåga eller behov av skydd.

Det är därför viktigt att också granska kvinnojourernas och de skyddade verksamheternas roll. Många jourer har genom decennier utfört ett ovärderligt arbete, ofta under ekonomiskt osäkra villkor och med ett stort personligt engagemang. De har erbjudit skydd, stöd och mänsklig närvaro när andra delar av samhället inte har räckt till. Det arbetet måste erkännas. Men erkännande får aldrig innebära att verksamheter som arbetar med särskilt utsatta människor undantas från kritisk granskning. När en kvinnojour eller annan stödverksamhet samarbetar med socialtjänsten behöver roller, ansvar, dokumentation och informationshantering vara tydliga. Kvinnan måste förstå vem som företräder henne, vem som fattar beslut och vilka uppgifter som kan föras vidare. En stödrelation får inte förvandlas till en situation där kvinnan upplever att hon måste acceptera alla bedömningar för att inte riskera det skydd hon behöver.

Detta blir särskilt betydelsefullt när barn är inblandade. En kvinna som lämnar en våldsam relation kan samtidigt behöva skydda sina barn, ordna bostad, hantera ekonomiska problem och medverka i flera rättsliga eller sociala processer. Hon kan vara utmattad, rädd och traumatiserad. Om hennes psykiska reaktioner då betraktas isolerat, utan förståelse för den situation hon befinner sig i, finns risken att hennes utsatthet tolkas som ett personligt misslyckande. En mamma som har levt under långvarigt våld kan behöva omfattande stöd för att återhämta sig och skapa stabilitet för sina barn. Det innebär inte att barnens behov ska underordnas hennes. Barnens rätt till trygghet måste alltid vara självständig och central. Men det innebär att samhället måste kunna skilja mellan faktiska brister i omsorgen och sådana svårigheter som kan avhjälpas genom stöd, behandling och tryggare levnadsvillkor.

En av de mest smärtsamma situationerna uppstår när kvinnan upplever att hennes försök att skydda barnen i stället leder till att hon själv blir ifrågasatt. Hon kan befinna sig i en vårdnads- eller umgängeskonflikt där uppgifter om våld behöver utredas samtidigt som barnets relation till båda föräldrarna aktualiseras. Här krävs en särskilt omsorgsfull prövning. Påståenden om våld får varken avfärdas som ett uttryck för konflikt mellan föräldrarna eller godtas utan tillräcklig utredning. Barnets säkerhet, rätt att komma till tals och behov av stabilitet måste vara vägledande. Det avgörande är att besluten bygger på sakliga och individuella bedömningar, inte på stereotypa föreställningar om mödrar, fäder eller hur ett trovärdigt brottsoffer ska uppträda.

Men bakom de juridiska processerna finns också en ekonomisk verklighet som ofta får alltför lite uppmärksamhet. En kvinna som lämnar våld kan förlora sin bostad, sin ekonomiska stabilitet och möjligheten att fortsätta arbeta som tidigare. Hon kan ha skulder som uppkommit genom ekonomiskt våld eller sakna tillgång till egna besparingar. Hon kan behöva flytta till en annan ort och börja om med nästan ingenting. Om hon samtidigt förväntas delta i myndighetsmöten, rättsprocesser och behandling blir vägen tillbaka till ett självständigt liv mycket krävande. Det är därför otillräckligt att mäta samhällets stöd enbart utifrån om kvinnan har fått en tillfällig skyddsplats. Den verkliga frågan är om hon har fått förutsättningar att bygga ett liv där hon inte längre behöver återvända till den människa hon flydde från.

Vi behöver också tala om de kvinnor som aldrig blir föremål för någon större utredning eller uppmärksamhet. Kvinnor som lever med psykiskt våld utan synliga skador. Äldre kvinnor som har normaliserat årtionden av kontroll. Kvinnor med funktionsnedsättning som är beroende av den person som utsätter dem. Kvinnor med osäker ekonomi eller begränsade språkkunskaper som inte vet vart de ska vända sig. Kvinnor som tidigare har haft negativa erfarenheter av myndigheter och därför tvekar att söka hjälp igen. Deras berättelser påminner oss om att tillgången till rättigheter inte enbart avgörs av vad lagen säger. Den avgörs också av människors faktiska möjligheter att förstå, använda och hävda dessa rättigheter.

I ett demokratiskt samhälle måste myndigheternas makt alltid kunna granskas. Det gäller även när makten utövas med goda avsikter. Socialtjänstens beslut, polisens utredningsarbete och andra offentliga insatser kan vara avgörande för att skydda utsatta kvinnor och barn. Men det offentliga uppdragets betydelse gör också kraven på rättssäkerhet, saklighet och ansvar större. När fel begås måste det finnas fungerande möjligheter till rättelse. När bedömningar är bristfälliga måste de kunna omprövas. När en människa anser sig felaktigt behandlad måste hon kunna få sin sak prövad utan att betraktas som besvärlig eller illojal. En myndighets trovärdighet stärks inte av att dess beslut aldrig ifrågasätts. Den stärks av att besluten tål granskning.

Samtidigt måste vi vara rättvisa mot de människor som arbetar inom dessa verksamheter. Många socialsekreterare, poliser, vårdanställda och ideellt engagerade möter varje dag situationer som är både komplicerade och känslomässigt svåra. De kan behöva fatta beslut med begränsad information, under tidspress och med ansvar för flera människors säkerhet. Det är därför inte tillräckligt att förklara brister genom enskilda personers agerande. Vi måste också undersöka de organisatoriska villkor som påverkar arbetet: personalomsättning, arbetsbelastning, kompetensutveckling, handledning och möjligheten att göra grundliga utredningar. Ett samhälle som ställer höga krav på professionella bedömningar måste också skapa rimliga förutsättningar för att sådana bedömningar ska kunna göras.

Men kvinnan som söker hjälp ska inte behöva bära konsekvenserna av att systemet är överbelastat. Hon ska inte behöva vara juridiskt kunnig för att förstå sina grundläggande rättigheter. Hon ska inte behöva vara särskilt vältalig för att bli lyssnad på. Hon ska inte behöva uppträda på ett visst sätt för att hennes rädsla ska betraktas som verklig. Och hon ska inte behöva välja mellan att ifrågasätta en myndighets bedömning och att behålla förtroendet hos de människor som ska hjälpa henne. Ett fungerande skyddssystem måste kunna möta också den kvinna som är arg, förtvivlad, motsägelsefull eller utmattad. Människovärdet och rätten till ett respektfullt bemötande upphör inte när en människa befinner sig i kris.

Det finns en djupare samhällsfråga bakom allt detta. Vi har under lång tid lärt oss att tala om kvinnors frigörelse som en fråga om individuella möjligheter. Kvinnan ska utbilda sig, arbeta, försörja sig och fatta egna beslut. Men vad händer när hennes frihet begränsas genom våld och kontroll? Vad händer när hon inte längre har ekonomiska resurser, när hon saknar ett tryggt hem eller när hennes berättelse möts av misstro? Då blir det tydligt att frihet aldrig enbart kan vara en individuell prestation. Den är också beroende av institutioner som fungerar, rättigheter som går att använda och ett samhälle som är berett att skydda den människa vars handlingsutrymme har begränsats.

Det är därför kvinnors utsatthet måste betraktas som en demokratisk fråga. En kvinna som lever under hot och kontroll kan inte fullt ut använda sina medborgerliga friheter. En kvinna som saknar ekonomiska möjligheter att lämna en våldsam relation har inte samma faktiska handlingsutrymme som den som kan försörja sig själv. Och en kvinna som inte vågar söka hjälp därför att hon fruktar att bli misstrodd eller förlora kontrollen över sitt liv står inför en allvarlig brist i samhällets skydd. Jämställdhet kan inte enbart mätas i representation, utbildningsnivåer eller arbetsmarknadsdeltagande. Den måste också bedömas utifrån hur samhället behandlar de kvinnor vars rättigheter är som svårast att förverkliga.

Kanske är det också dags att förändra själva frågan vi ställer till kvinnor som berättar om våld. I stället för att börja med varför hon inte lämnade tidigare borde vi fråga vilka hinder som gjorde det svårt att lämna. I stället för att fråga varför hon inte berättade direkt borde vi försöka förstå vad som gjorde tystnaden nödvändig eller begriplig för henne. Och i stället för att enbart diskutera om hon har gjort tillräckligt för att skydda sig själv borde vi granska om samhället har gjort tillräckligt för att skapa verkliga möjligheter till skydd. Det innebär inte att kvinnans egna beslut saknar betydelse. Det innebär att vi erkänner att beslut alltid fattas inom de villkor som omger människan.

Vi får heller inte glömma att upprättelse kan betyda olika saker. För vissa kvinnor är en rättslig process och en fällande dom avgörande. För andra är det viktigaste att få leva utan rädsla, återfå ekonomisk självständighet eller skapa en trygg vardag för sina barn. Några behöver långvarig behandling och stöd. Andra behöver framför allt bli bemötta som självständiga människor med rätt att bestämma över sin framtid. Ett samhälle som verkligen vill hjälpa måste kunna se dessa olika behov utan att förlora kravet på rättssäkerhet och likabehandling.

Och kanske är den mest grundläggande frågan fortfarande den enklaste: Vad händer med en människa när hon till slut samlar modet att berätta om det hon har utsatts för, men upplever att ingen vill lyssna? Det kan förstärka ensamheten, skammen och känslan av att sakna betydelse. Det kan göra det svårare att söka hjälp igen. Men när en kvinna möts av respekt, kunskap och ett professionellt bemötande kan samma ögonblick bli början på något annat. Inte därför att alla hennes problem omedelbart försvinner, utan därför att hon för första gången på länge får uppleva att hennes erfarenheter tas på allvar och att hon inte längre behöver bära dem ensam.

Det är detta som borde vara samhällets löfte till varje kvinna som söker skydd. Inte att varje uppgift ska accepteras utan prövning. Inte att varje konflikt ska avgöras till hennes fördel. Men att hon alltid ska bemötas med respekt, att hennes berättelse ska undersökas med noggrannhet, att hennes säkerhet ska bedömas seriöst och att hennes rättigheter aldrig ska göras beroende av om hon motsvarar en förväntad bild av det ideala brottsoffret.

För kvinnorna Sverige glömde är inte bara de kvinnor som aldrig vågade berätta. De är också de som berättade och sedan fick kämpa för att någon skulle förstå. De som lämnade våldet men mötte nya hinder. De som försökte skydda sina barn och samtidigt tvingades försvara sin egen trovärdighet. De som sökte hjälp men upplevde att deras liv förvandlades till ett ärende bland många andra.

Deras erfarenheter ställer en obekväm men nödvändig fråga till oss alla: Vad är ett skyddssystem värt om den människa som behöver skyddet inte vågar använda det?

Ett samhälle som tar kvinnors rättigheter på allvar måste kunna skydda utan att förödmjuka, utreda utan att förminska och granska utan att på förhand misstänkliggöra. Det måste kunna förena omsorg med rättssäkerhet och förståelse med saklighet. Framför allt måste det inse att kvinnans rätt till trygghet inte upphör därför att hennes berättelse är svår att utreda eller hennes livssituation komplicerad.

För det finns kvinnor som under många år har tvingats tvivla på sin egen rätt att bli respekterade. När de till slut vänder sig till samhället får vi inte låta dem mötas av ännu en maktordning där deras röster förlorar betydelse.

Ingen kvinna ska behöva bevisa sitt människovärde för att få hjälp. Ingen kvinna ska behöva vara ett perfekt brottsoffer för att förtjäna skydd. Och ingen kvinna ska behöva lämna en våldsam relation bara för att upptäcka att kampen för att bli lyssnad på ännu inte har börjat.

Det är först när vi förmår omsätta dessa principer i praktiken som vi kan säga att samhällets skydd verkligen omfattar också de kvinnor som Sverige alltför länge har glömt.