Kvinnorna Sverige glömde - Del 6

När ingen längre frågar hur hon har det

Det finns en ålder då kvinnan långsamt tycks försvinna ur samhällsdebatten. Inte därför att hennes liv har blivit mindre komplicerat, utan därför att omgivningen börjar betrakta hennes historia som avslutad. Hon har arbetat. Hon har kanske fött och uppfostrat barn. Hon har vårdat föräldrar, älskat, förlorat, skiljt sig eller stannat kvar. Hon har betalat skatt, lagat middagar, suttit vid sjukhussängar och hållit andra människors händer genom deras värsta stunder. Sedan blir hon gammal. Och märkligt nog börjar vi tala mindre om vem hon är just när hon själv kan behöva samhället som mest.

Vi talar mycket om kvinnors utsatthet, men bilden har ofta ett ungt ansikte. När vi diskuterar våld i nära relationer ser vi framför oss kvinnan mitt i arbetslivet, kanske med små barn. När vi diskuterar ekonomisk jämställdhet handlar det om lön, karriär och föräldraledighet. När vi talar om kvinnors hälsa handlar det ofta om den yrkesverksamma kvinnans stress. Allt detta är viktigt. Men kvinnan upphör inte att vara kvinna den dag hon går i pension.

Våldet upphör inte automatiskt vid sjuttio. Ekonomisk ojämlikhet försvinner inte vid pensionsåldern. Tvärtom är det ofta då ett helt livs ojämlikhet presenteras som ett slutligt saldo.

Hon arbetade kanske deltid medan barnen var små. Hon tog de flesta dagarna hemma när någon var sjuk. Hon valde bort avancemanget eftersom familjen behövde hennes tid. Hon tog ansvar för sina gamla föräldrar och därefter kanske för en sjuk make. Varje beslut kunde en gång beskrivas som praktiskt, frivilligt eller naturligt. Men pensionsbeskedet känner inte till ordet kärlek. Det räknar inkomster. Och plötsligt kan fyrtio års omsorg om andra människor visa sig som fyrtio års ekonomisk nackdel för kvinnan själv.

Det är en märklig form av samhällelig bokföring. Det arbete utan vilket familjer och ytterst hela välfärden skulle ha haft svårt att fungera kan i slutet av livet vara just det arbete som gör kvinnan fattigare. Hon har producerat trygghet åt andra, men inte nödvändigtvis ekonomisk trygghet åt sig själv. Och när hyran, maten, medicinerna och tandvården ska betalas hjälper det föga att människor säger att hon har gjort en fantastisk insats för familjen. Affären tar inte emot tacksamhet som betalningsmedel.

Men den äldre kvinnans utsatthet handlar om mer än pengar. Den handlar också om makt. Vi måste våga säga det tydligt: gamla kvinnor kan utsättas för våld. De kan misshandlas, hotas, kontrolleras och förnedras. De kan utsättas av en partner de levt med i femtio år. De kan utsättas av vuxna barn, andra anhöriga eller människor de blivit beroende av. Ekonomiskt våld kan fortsätta eller börja sent i livet. Pengar kan tas, konton kontrolleras, underskrifter pressas fram och beroendet utnyttjas. Men omgivningen kan ha svårare att se det därför att föreställningen om våldets offer fortfarande alltför sällan är en kvinna på åttiofyra.

Och hur lämnar man efter sextio år? Den frågan ställs alldeles för sällan. Hur lämnar man mannen som varit hela ens vuxna liv, också när han varit den människa man fruktat? Hur lämnar man när kroppen inte längre fungerar som förr, ekonomin är sammanflätad, vännerna har dött och bostadsmarknaden känns som en främmande värld? Hur börjar man om vid åttio? Det är lätt för omgivningen att säga att ingen ska behöva leva med våld. Det är sant. Men sanningen blir meningslös om vi inte samtidigt skapar de praktiska möjligheterna att komma därifrån.

Det finns också en annan kvinna. Hon som inte längre utsätts för våld därför att mannen som utsatte henne är död. För omgivningen borde berättelsen då vara avslutad. Men kroppen kan minnas det som omgivningen glömt. Ett helt vuxenliv av kontroll, rädsla eller förnedring försvinner inte därför att förövaren gör det. Hon kanske aldrig berättade. Det var en annan tid, säger människor. Och just den meningen borde göra oss vaksamma. För "en annan tid" betyder ofta att kvinnor levde under villkor som vi i efterhand har bestämt oss för att inte fråga alltför mycket om.

Hur många äldre kvinnor bär berättelser som aldrig berättades? Hur många äktenskap som från utsidan såg respektabla ut rymde rädsla bakom ytterdörren? Hur många kvinnor lärde sig att mannens humör var familjens väderlek och att deras egen uppgift var att undvika storm? Hur många kallade aldrig det de utsattes för våld eftersom själva språket saknades i deras värld?

Vi kommer aldrig att känna alla dessa berättelser. Men kvinnorna finns fortfarande ibland mitt ibland oss. På äldreboendet. I hemtjänstens schema. I väntrummet på vårdcentralen. I den lilla lägenheten där fotografierna av barn och barnbarn står på bokhyllan. Hon kanske fortfarande säger att allting är bra. Hon har övat på den meningen i ett helt liv.

Därför kräver mötet med äldre kvinnor något mer än rutiner. Det kräver tid och förmågan att ställa frågor utan att redan ha bestämt vilket svar man förväntar sig. En gammal kvinna måste få vara något mer än sin medicinlista, sin fallrisk och sitt behov av hjälp med duschen. Hon har en historia. Hon har relationer. Hon har en sexualitet, en ekonomi, rädslor, erfarenheter och rättigheter. Framför allt har hon samma rätt som alla andra människor att leva utan våld, förnedring och kontroll.

Men här finns ytterligare en utsatthet som är mindre dramatisk och därför riskerar att bli nästan osynlig: ensamheten. Inte den romantiserade ensamheten där någon dricker kaffe vid ett fönster och tycker om tystnaden, utan den ensamhet där dagar kan gå utan att någon annan människa verkligen ser en. När partnern är död, arbetskamraterna försvunnit och vännerna blivit färre kan hela det sociala livet krympa. Barnen kanske bor långt bort eller är fångade i sina egna pressade liv. Hemtjänsten kommer, men har ett schema. Vårdcentralen behandlar kroppen. Banken har blivit en app. Biljetten finns i telefonen. Myndighetskontakten flyttar till skärmen. Samhället effektiviseras och den människa som inte längre kan följa med riskerar att lämnas stående på perrongen.

Digitaliseringen kan vara fantastisk för den som behärskar den. För den som inte gör det kan varje ny lösning innebära ytterligare en liten förlust av självständighet. När kvinnan måste be ett vuxet barn om hjälp med banken, myndighetsbrevet, vårdkontakten eller telefonen uppstår också ett beroende. Oftast finns kärlek och omtanke där. Men beroende innebär alltid en maktförskjutning, och ett samhälle som menar allvar med äldres självständighet måste förstå skillnaden mellan att erbjuda digitala möjligheter och att göra människors medborgarskap beroende av digital kompetens.

Det är lätt att tala om värdighet i äldreomsorgen. Ordet finns i politiska tal från höger till vänster. Men värdighet är inte ett ord. Det är minuter. Det är kontinuitet. Det är att samma människa får komma tillbaka. Det är att någon hinner märka att kvinnan är ovanligt tyst i dag. Det är möjligheten att fråga vad som hände med blåmärket utan att nästa besök redan väntar. Det är att inte reducera en människa till ett moment som ska utföras mellan 09.20 och 09.32.

Och kanske är det där vi återkommer till själva kärnan i Kvinnorna Sverige glömde. Glömskan består inte alltid i att samhället helt har övergivit en människa. Ofta finns samhället överallt omkring henne. Hon har pensionssystemet, vården, kommunen, hemtjänsten och socialförsäkringarna. Ändå kan människan försvinna mellan funktionerna. Alla ansvarar för någonting, men ingen frågar efter hela hennes liv.

Vi behöver därför börja se den äldre kvinnan innan hon blivit ett omsorgsärende. Se vad ett ojämställt arbetsliv betyder trettio år senare. Se vad obetalt omsorgsarbete gör med pensionen. Se sambandet mellan ekonomiskt beroende och möjligheten att lämna en destruktiv relation. Se våldet också när offret har vitt hår. Se ensamheten utan att behandla den som ett naturligt inslag i åldrandet. Och framför allt måste vi sluta betrakta ålderdomen som ett väntrum där människans stora frågor redan är avgjorda.

För hon lever fortfarande.

Hon kan fortfarande längta. Hon kan bli kär. Hon kan vilja resa, skriva, dansa, studera eller bara sitta på ett kafé och vara en människa bland andra människor. Hon kan vilja vara ensam utan att vara övergiven. Hon kan vilja ha hjälp utan att förlora sitt självbestämmande. Hon kan vilja säga nej till sina barn. Hon kan vilja säga ja till något de tycker är olämpligt. Det är hennes liv, också nu.

Kanske är detta det svåraste för ett samhälle som älskar att tala om äldre människor som "våra äldre". Formuleringen är välmenande, men hon tillhör inte oss. Hon tillhör sig själv.

Hon är inte bara någons mamma, mormor, farmor eller änka. Hon är inte en symbol för en generation som byggde Sverige. Hon behöver inte legitimera sin rätt till ett gott liv genom att påminna oss om allt hon en gång gjorde för landet eller familjen.

Hon har den rätten därför att hon är människa.

Och en dag kommer kanske någon av oss att vara kvinnan vid köksbordet. Fotografierna står där. Kaffet har kallnat. Telefonen är tyst. Ett helt liv ryms i rummet, men världen utanför har börjat bete sig som om berättelsen redan vore avslutad.

Då hoppas jag att någon fortfarande frågar vad hon tänker.

Vad hon behöver.

Vad hon är rädd för.

Vad hon drömmer om.

Inte därför att hon är gammal och vi ska vara snälla mot henne, utan därför att hennes röst fortfarande har samma människovärde.

För det verkligt anständiga samhället känns inte igen på hur varmt det tackar kvinnor för allt de har gjort när deras arbetsliv är över. Det känns igen på hur det behandlar dem när de inte längre kan ge tillbaka.

Kvinnorna Sverige glömde finns också där, i livets sista kapitel. Men deras berättelser är inte avslutade bara därför att vi har slutat läsa.

Och kanske är vår skyldighet egentligen mycket enkel:

Att aldrig låta en kvinna bli så gammal att samhället börjar betrakta hennes liv som mindre viktigt än det var i går.

Cosmea Kvinna - B K R O Cosmea