Kvinnorna Sverige glömde - Del 4

Hon får inte falla

– den ensamstående mamman som bär en hel familj

Väckarklockan ringer innan hon känner sig utsövd. Kanske har hon redan varit vaken flera gånger under natten därför att ett barn hade feber, ett annat inte kunde sova eller därför att hon själv låg vaken och räknade. Hyran, elen, maten, barnens skor, skolutflykten som kostar lite mer än hon hade tänkt och födelsedagskalaset nästa helg. Det är sällan en enda stor katastrof som håller henne vaken. Det är summan av alla små utgifter, alla tider som måste hållas och alla beslut som ingen annan kommer att fatta om hon inte gör det.

På morgonen finns ingen självklar människa att lämna över till. Barn ska väckas, frukost ordnas, kläder hittas, ryggsäckar packas och människor komma iväg till olika platser i rätt tid. Kanske ska hon själv till arbetet, kanske studerar hon eller söker jobb. Kanske är hon sjuk men stiger upp ändå, eftersom en ensamstående förälder kan vara sjuk men sällan får möjlighet att helt och hållet vara sjuk. Vardagen gör inget uppehåll därför att hennes kropp säger ifrån.

- Det är om henne den fjärde delen av Kvinnorna Sverige glömde handlar: den ensamstående mamman som ofta förekommer i ekonomisk statistik och politiska diskussioner men vars verkliga vardag sällan ryms i siffrorna. För hur mäter man egentligen ett liv där nästan varje ansvar till slut landar hos samma människa?

Ensamstående mammor är naturligtvis ingen enhetlig grupp. Några har god ekonomi, stabila arbeten och fungerande nätverk. För vissa är separationen början på ett friare och bättre liv, och en del delar föräldraskapet med en annan förälder som tar ett stort och självklart ansvar. Andra gör det inte. Några har föräldrar, syskon och vänner som kan rycka in när livet kör ihop sig, medan andra står nästan ensamma. Vi ska därför inte göra ensamstående kvinnor till en stereotyp berättelse om fattigdom och utsatthet. Men vi får heller inte vara så rädda för stereotypen att vi slutar se de kvinnor för vilka ensamförsörjningen innebär en mycket konkret ekonomisk och social sårbarhet.

När en familj vilar på en enda vuxens ekonomi finns ingen andra inkomst som självklart fångar upp det oväntade. När kylskåpet går sönder är det hennes problem. När hyran höjs är det hennes budget som måste förändras. När barnet växer ur vinterjackan två månader tidigare än planerat måste hon hitta pengarna någonstans. När nödvändiga kostnader stiger finns dessutom en gräns för hur mycket en människa kan "prioritera bättre". Till slut återstår bara sådant som också behövs. Det är då den ekonomiska utsattheten kan börja gömma sig i detaljerna. Mamman äter det som blir över efter barnen, säger att hon inte behöver nya skor, tackar nej när arbetskamraterna går ut och äter, klipper sitt eget hår och väntar med tandläkaren. Barnen kanske fortfarande har det de behöver och omgivningen märker därför ingenting. Kvinnan har gjort sig själv till familjens ekonomiska buffert.

När pengarna inte räcker skär hon först bort sitt eget. Det är lätt att romantisera detta och kalla det moderskärlek, och visst finns där kärlek. Men vi borde vara försiktiga med att göra kvinnors självuppoffring till någonting vackert när den egentligen berättar att marginalerna blivit för små. En mamma ska självklart prioritera sina barns behov, men hon ska inte behöva förstöra sin egen hälsa för att barnen ska kunna leva ett vanligt liv. Ett samhälle kan inte bygga barns trygghet på att deras mödrar systematiskt avstår från det de själva behöver.

Ekonomin är dessutom bara en del av bördan. Den andra är tiden. I en familj med två närvarande vuxna kan någon laga maten medan den andra hjälper med läxorna. Någon kan gå på utvecklingssamtalet medan den andra hämtar ett syskon. Någon kan stanna hemma med det sjuka barnet medan den andra arbetar. Det betyder självklart inte att arbetet alltid delas jämlikt, men möjligheten att dela finns åtminstone. För den mamma som bär föräldraskapet ensam finns ingen sådan självklar reserv. Om två barn behöver henne på två olika platser samtidigt måste hon ändå välja. Om ett barn ligger på sjukhus och ett annat behöver hämtas från skolan måste en lösning uppstå. Om hon själv får influensa ska middagen fortfarande fram.

Bakom allt detta finns dessutom det osynliga arbete som nästan aldrig räknas: att komma ihåg. Vaccinationen, föräldramötet, gympapåsen, barnets kompis födelsedag, blanketten som ska lämnas in, biblioteksboken, tandläkartiden, stövlarna som blivit för små, provet på torsdag och utflykten nästa vecka då matsäck ska tas med. Men också det känslomässiga minnet: vem som varit ovanligt tyst, vem som bråkade med sin bästa vän, vem som oroar sig inför skolan och vilket barn som behöver lite extra tid just ikväll. Det är ett administrativt och emotionellt arbete som fortsätter i huvudet när kvinnan sitter på bussen, arbetar eller försöker somna. Det finns ingen stämpelklocka för det, ingen lön och ingen ledighet. Men om hon glömmer märks det omedelbart.

Sedan finns skulden, den märkliga och envisa skuld som tycks kunna överleva oavsett hur mycket en mamma gör. Hon känner skuld när hon arbetar för mycket och skuld när hon inte tjänar tillräckligt. Skuld när hon är trött, när hon blir arg och när hon inte har råd med det barnen önskar sig. Skuld när hon tittar på telefonen medan barnet vill prata och skuld för att hon ibland längtar efter en enda kväll då ingen ropar "mamma". Kanske är det just detta som gör ensamföräldraskapets utsatthet så svår att tala om. Kvinnan kan börja tolka strukturella problem som personliga misslyckanden. Hon tänker inte att det är svårt för en enda inkomst att bära familjens kostnader, utan att hon borde tjäna mer. Hon tänker inte att ingen människa kan vara tillgänglig tjugofyra timmar om dygnet, utan att hon borde ha mer tålamod. Hon tänker inte att hon saknar avlastning, utan att hon är en dålig mamma.

Det är en brutal förskjutning av ansvar. Samhällets brister flyttar in i kvinnans självbild.

Samtidigt möter hon idealet om det goda moderskapet överallt. Barnen ska äta rätt, röra på sig, läsa böcker, begränsa skärmtiden, ha meningsfull fritid och känna sig sedda. Hemmet ska vara tryggt och skolarbetet följas upp. Föräldern ska vara närvarande men inte kontrollerande, engagerad men inte överbeskyddande. Var och en av dessa ambitioner kan vara rimlig, men tillsammans kan de skapa en föreställning om att den goda mamman alltid borde kunna göra lite mer. För den ensamstående mamman finns emellertid en matematisk verklighet som inga föräldraideal kan upphäva: ett dygn har tjugofyra timmar, en människa har en kropp och även en mamma har en gräns.

Ändå behandlas mammans utmattning ibland som ytterligare ett problem hon förväntas lösa själv. Sov bättre. Stressa mindre. Motionera. Planera. Prioritera återhämtning. Råden kan vara välmenande, men var ska återhämtningen placeras när ingen annan tar över under tiden? Vila kräver också utrymme. Det går inte att planera sig fri från ett ansvar som aldrig lämnar rummet.

För vissa kvinnor följer ensamföräldraskapet dessutom efter någonting betydligt svårare än en vanlig separation. Det finns kvinnor som lämnat våld, kontroll eller hot och som fortfarande måste förhålla sig till en tidigare partner genom barnen. För dem kan ett telefonsamtal, en överlämning eller en vårdnadstvist innebära fortsatt oro långt efter att relationen formellt upphört. Här måste samhället kunna skilja mellan konflikt och våld. Alla separationer är inte symmetriska berättelser där två vuxna bara behöver lära sig samarbeta bättre. I vissa familjer finns en historia av rädsla och maktutövning som inte upphör därför att två adresser har ersatt en.

Men inte heller kvinnan som lever under svåra villkor får reduceras till offer. Den ensamstående mamman är ofta den som varje morgon trots allt får familjen att fungera. Hon går till arbetet efter en sömnlös natt, trollar fram en middag ur ett nästan tomt kylskåp och sitter bredvid barnet som gråter över något som hänt i skolan samtidigt som hennes eget huvud är fullt av oro. Hon firar födelsedagar, ordnar högtider, hjälper med läxor och försöker skapa barndomsminnen som inte ska handla om pengarna som saknades. Det finns en oerhörd kraft i detta. Men här måste vi återvända till den tanke som löper genom hela Kvinnorna Sverige glömde: kvinnors styrka får aldrig bli samhällets ursäkt för att kräva mer av dem.

Att hon klarar det betyder inte att villkoren är rimliga. Att barnen har rena kläder betyder inte att ekonomin fungerar. Att hon kommer till arbetet betyder inte att hon inte är utmattad. Att hon ler på skolavslutningen betyder inte att hon vet hur nästa månads räkningar ska betalas. Och att hon aldrig ber om hjälp betyder definitivt inte att hon inte behöver någon.

Kanske behöver vi därför förändra själva frågan vi ställer till ensamstående mammor. Vi frågar ofta: "Hur får du ihop det?" Det låter nästan beundrande, som om hennes liv vore ett avancerat pussel och hennes förmåga att pressa in ännu en bit visade hur kompetent hon är. Men kanske borde vi istället fråga: Varför måste hon få ihop så mycket ensam? Det är en helt annan fråga. Den flyttar blicken från kvinnans förmåga att uthärda till de villkor hon tvingas uthärda.

Barnets bästa och mammans bästa är nämligen inte motsatser. Ett barn får inte en tryggare uppväxt av att mamman går sönder för att skapa den. Barn behöver vuxna som har möjlighet att vara närvarande, och vuxna behöver ekonomiska och sociala villkor som gör närvaron möjlig. Därför är bostäder, arbetsvillkor, barnomsorg, socialförsäkringar, underhåll och möjligheten till en meningsfull fritid inte frågor vid sidan av familjens vardag. De påverkar hur stort handlingsutrymme en ensamstående förälder faktiskt har när livet förändras.

Kanske är just handlingsutrymme ett bättre ord än hjälp. Den ensamstående mamman behöver inte nödvändigtvis någon som räddar henne. Hon behöver förutsättningar som gör att hon kan leva sitt liv utan att varje oväntad utgift hotar familjens balans. Hon behöver kunna vara hemma med ett sjukt barn utan att ekonomin rasar, kunna arbeta utan att varje förändring i schemat skapar en logistisk kris och kunna återhämta sig utan känslan av att hon därmed överger någon. Hon behöver få vara mamma utan att upphöra att vara människa.

Det är kanske just detta vi alltför ofta glömmer. Bakom ordet "mamma" finns fortfarande en kvinna. En kvinna som kan vara trött och längta efter tystnad. Som kan vilja läsa en bok i fred, bli förälskad igen, utbilda sig, göra karriär, resa eller bara sova en hel natt. Hon kan älska sina barn mer än någonting annat och samtidigt ibland längta efter några timmar då ingen behöver henne. Det ena motsäger inte det andra och gör henne inte till en sämre mamma. Det gör henne till människa.

Kanske sitter hon just nu vid köksbordet efter att barnen somnat. Diskmaskinen går och tvätten ligger kvar. Ett meddelande från skolan väntar på svar och på bordet ligger en räkning hon inte riktigt vet hur hon ska betala. Hon är så trött att hon nästan inte orkar resa sig, men innan hon går och lägger sig måste hon förbereda morgondagen. I morgon kommer hon ändå att stiga upp, skämta vid frukosten, hitta den försvunna vanten, springa till bussen och gå till jobbet. Ingen omkring henne behöver förstå hur nära gränsen hon befinner sig, för hon har blivit skicklig på att bära.

Det är just därför vi måste se henne innan hon faller. Inte för att hon är svag, utan därför att ingen människa ska behöva bevisa sin styrka genom att aldrig få lägga ned det hon bär. Den ensamstående mamman behöver inte ännu en hyllning till hur fantastisk hon är på att få livet att fungera. Hon behöver ett samhälle som vågar fråga varför så mycket av ansvaret över huvud taget hamnade på hennes axlar.

För hon får vara stark och självständig. Hon får vara den som håller sitt barns hand när livet är svårt. Men också den som bär andra måste någon gång få bli buren.

Och inget samhälle kan kalla sig jämlikt om kvinnans enda trygghet är att hon själv aldrig får falla.

// Cosmea Kvinna - B K R O Cosmea