Kvinnorna som inte vågar lämna

22.11.2026

När rädslan för samhällets reaktion blir ännu ett

hinder för friheten

En fördjupning om psykiskt våld, moderskap, rädsla för att förlora barnen och samhällets ansvar att skydda utan att skapa ytterligare utsatthet.

COSMEA CENTER | Barn- och Kvinnorättsorganisationen B K R O COSMEA | COSMEA KVINNA

När vägen ut ur våldet också upplevs som ett hot

I vår tidigare artikel om kvinnorna som stannar i våldsamma relationer belyste vi hur psykiskt våld, hot, kontroll och långvarig utsatthet kan påverka en människas möjligheter att lämna den som utövar våldet. Vi beskrev hur rädsla, ekonomiskt beroende, isolering och successivt nedbruten självkänsla kan skapa en tillvaro där friheten begränsas långt innan någon fysisk dörr har låsts. Men det finns ytterligare en dimension av denna utsatthet som förtjänar särskild uppmärksamhet: kvinnans rädsla för vad som ska hända när hon väl söker hjälp.

För en kvinna som lever med våld kan beslutet att lämna relationen vara förenat med betydande risker. Våldsutövaren kan ha hotat att skada henne, förstöra hennes ekonomi, ta barnen ifrån henne eller fortsätta kontrollera hennes liv efter separationen. När kvinnan dessutom är mamma tillkommer en särskild oro för barnens säkerhet, deras känslomässiga trygghet och deras framtid. Hon kan fråga sig om hon kommer att kunna skydda dem, var de ska bo och hur hon ska kunna skapa ett nytt liv utan att förlora det som betyder allra mest.

Men för vissa kvinnor slutar inte rädslan vid våldsutövaren. Den omfattar också de samhällsinstitutioner som är avsedda att erbjuda skydd. Kvinnan kan vara rädd för att inte bli trodd, för att hennes handlande ska ifrågasättas eller för att hennes försök att söka hjälp ska leda till en utredning där hennes föräldraförmåga bedöms. Hon kan frukta att barnens situation ska leda till ingripanden som hon inte förstår eller kan överblicka.

Det betyder inte att sådana farhågor alltid motsvarar vad som faktiskt kommer att hända. Men rädslan kan ändå vara verklig och få avgörande betydelse för hennes beslut. Om kvinnan upplever att hon riskerar att förlora både sin trygghet och sina barn kan det som utifrån framstår som den självklara vägen bort från våldet i hennes egen verklighet upplevas som ännu ett steg in i osäkerheten.

Det är denna situation som COSMEA vill synliggöra. För att förstå varför en kvinna inte lämnar måste vi också förstå vad hon fruktar ska hända om hon gör det.

Psykiskt våld – När rädslan blir en del av vardagens struktur

Psykiskt våld kan bestå av hot, förnedring, isolering, manipulation, övervakning och olika former av kontroll. Det kan utvecklas gradvis och skapa ett tillstånd där kvinnan ständigt anpassar sina handlingar efter våldsutövarens reaktioner. Hon lär sig att förutse konflikter, undvika situationer som kan utlösa aggression och begränsa sina egna behov för att försöka upprätthålla en skör känsla av säkerhet.

När barn finns i familjen kan kontrollen bli särskilt omfattande. Våldsutövaren kan använda barnen för att påverka kvinnans beslut, hota med vårdnadstvister eller påstå att myndigheter kommer att ta barnen ifrån henne om hon berättar vad som händer i hemmet. Sådana hot kan bli ett kraftfullt medel för att förhindra att kvinnan söker hjälp.

En kvinna som under lång tid har fått höra att hon är en dålig mamma, att ingen kommer att tro henne eller att hon kommer att förlora barnen om hon lämnar relationen kan börja tvivla på sin egen förmåga att förändra situationen. Våldsutövarens påståenden kan successivt påverka hennes uppfattning om vilka möjligheter hon har och vilka risker som väntar utanför relationen.

Det är därför missvisande att betrakta hennes kvarstannande som ett enkelt uttryck för ett fritt och självständigt val. Ett beslut som fattas under hot, kontroll och rädsla måste förstås mot bakgrund av de begränsningar som våldet har skapat.

Kvinnan kan mycket väl vilja lämna. Hon kan planera för det, söka information och försöka skapa ekonomiska eller praktiska förutsättningar. Samtidigt kan hon bedöma att ett omedelbart uppbrott skulle innebära allvarliga risker för henne själv eller barnen.

Att hon ännu inte har lämnat betyder därför inte att hon accepterar våldet. Det kan betyda att hon fortfarande försöker hitta en väg ut som hon upplever som möjlig att överleva.

Moderskapet som kärlek, ansvar och sårbarhet

För en mamma som lever i en våldsam relation kan omsorgen om barnen vara både den starkaste drivkraften att lämna och den omständighet som gör separationen mest komplicerad. Hon vill skydda dem från våldet, men kan samtidigt vara rädd för vad som händer om familjens situation blir känd för omvärlden.

Hon kan känna skuld över att barnen har levt i en otrygg miljö, även när det är någon annan som har utövat våldet. Hon kan oroa sig för hur barnen har påverkats och för hur hennes egna reaktioner på långvarig utsatthet kommer att bedömas.

En kvinna som under lång tid har levt under psykisk press kan uppvisa trötthet, oro, koncentrationssvårigheter eller andra stressreaktioner. Sådana reaktioner behöver förstås i sitt sammanhang. De kan vara konsekvenser av den utsatthet hon har levt med och säger inte i sig att hon saknar förmåga att vara en omsorgsfull förälder.

Samtidigt måste barns faktiska behov och eventuella risker alltid tas på allvar. Våld i nära relationer kan påverka barn även när våldet inte riktas direkt mot dem. Att skydda barn från sådana förhållanden är ett grundläggande samhällsansvar.

Men detta ansvar behöver förenas med en förståelse för våldets mekanismer och för den situation som den våldsutsatta föräldern befinner sig i. Det är en avgörande skillnad mellan att själv utöva våld och att försöka skydda barn under förhållanden där en annan person utövar hot och kontroll.

Det innebär inte att varje skyddsbedömning får ett självklart utfall. Det innebär att bedömningen måste vara individuell, saklig och tillräckligt nyanserad för att skilja mellan våldsutövarens ansvar, barnets skyddsbehov och den utsatta förälderns faktiska möjligheter att agera.

En mamma som söker hjälp behöver mötas med förståelse för dessa komplexa omständigheter. Hennes kärlek till barnen ska inte användas som ett skäl att förringa våldet, men hennes utsatthet ska heller inte utan vidare förvandlas till ett argument mot hennes föräldraskap.

När rädslan för socialtjänsten påverkar beslutet att söka hjälp

Socialtjänsten har ett lagstadgat ansvar att uppmärksamma barns behov av skydd och stöd. När det finns uppgifter som tyder på att ett barn kan fara illa kan socialtjänsten behöva göra en bedömning och i vissa fall inleda en utredning. Det är en viktig del av samhällets skydd för barn.

Men för en kvinna som redan lever under hot och kontroll kan kontakten med socialtjänsten väcka stark oro. Hon kanske inte känner till hur en utredning går till, vilka rättigheter hon har eller vilka stödinsatser som kan erbjudas. Hon kan vara rädd för att hennes berättelse ska misstolkas eller för att våldsutövaren ska använda myndighetskontakten för att ytterligare försvåra hennes situation.

I vissa fall kan rädslan ha förstärkts av hot från våldsutövaren. I andra fall kan den bygga på tidigare erfarenheter av myndighetskontakter, berättelser från andra eller en allmän osäkerhet inför hur samhällets ingripanden fungerar.

Det är viktigt att vara tydlig med att en kvinna inte automatiskt förlorar sina barn därför att hon berättar att hon utsätts för våld. Ett omhändertagande enligt LVU kräver att särskilda rättsliga förutsättningar är uppfyllda. Att en mamma söker hjälp är inte i sig en grund för tvångsvård.

Däremot kan uppgifter om våld aktualisera frågor om barnens säkerhet och behov av stöd. Dessa frågor måste hanteras på ett rättssäkert och barncentrerat sätt.

Här uppstår en viktig samhällelig utmaning. Om kvinnor upplever att kontakten med stöd- och skyddssystemen kan medföra konsekvenser som de inte förstår eller kan förutse, kan osäkerheten bli ett hinder för att söka hjälp. Därför räcker det inte att samhället formellt erbjuder stöd. Stödet måste också vara begripligt, tillgängligt och utformat så att människor vågar använda det.

En kvinna som tar det svåra steget att berätta om våld behöver få tydlig information om vad som händer med hennes uppgifter, vilka skyldigheter olika aktörer har och vilka möjligheter till stöd och skydd som finns för henne och barnen.

Förtroende skapas inte genom löften om att inga svåra beslut någonsin kommer att fattas. Det skapas genom tydlighet, rättssäkerhet, respekt och ett bemötande där kvinnan förstår varför olika åtgärder övervägs.

När skyddet riskerar att upplevas som ytterligare kontroll

En av de mest problematiska konsekvenserna av långvarigt våld är att kvinnans självbestämmande redan har blivit begränsat. Hon kan ha levt i en relation där någon annan bestämt över hennes ekonomi, kontakter, rörelsefrihet och vardagliga beslut.

När hon söker hjälp behöver hon därför möta ett stöd som stärker hennes handlingsutrymme i stället för att ytterligare försvaga det.

Det innebär inte att samhällets ansvar för barns säkerhet kan åsidosättas eller att myndigheter alltid kan följa den vuxnas önskemål. Men det innebär att stödinsatser bör utformas med förståelse för vad långvarig kontroll och utsatthet kan göra med människans tillit och känsla av självbestämmande.

Om kvinnan möts av information som hon inte förstår, beslut som hon inte får förklarade eller krav som inte tar hänsyn till hennes faktiska livssituation kan hon uppleva att kontrollen över hennes liv ännu en gång ligger hos andra.

Den upplevelsen kan förstärkas om hon samtidigt är rädd för våldsutövaren, saknar ekonomiska resurser eller inte vet var hon och barnen ska kunna bo.

COSMEA anser att ett välfungerande skyddssystem behöver förena tydliga rättsliga ramar med ett respektfullt och begripligt bemötande. Kvinnan behöver få veta vilka möjligheter hon har, vilka begränsningar som gäller och hur hon kan vara delaktig i de beslut som berör hennes liv.

Skydd ska inte förväxlas med att människor förlorar rätten att bli lyssnade på.

Barnen får aldrig bli ett redskap för fortsatt våld

Våld och kontroll kan fortsätta även efter att en relation har upphört. För vissa kvinnor innebär separationen inte slutet på utsattheten, utan en förändring av hur våldet utövas.

När gemensamma barn finns kan frågor om vårdnad, boende och umgänge bli särskilt känsliga. En våldsutövare kan försöka använda kontakten kring barnen för att fortsätta kontrollera, hota eller påverka den tidigare partnern.

Det betyder inte att varje konflikt om barn efter en separation är uttryck för våld. Men när det finns uppgifter om tidigare hot, kontroll eller övergrepp behöver dessa tas på allvar och bedömas utifrån sin betydelse för både kvinnans och barnens säkerhet.

Barnets bästa ska vara avgörande i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Risker för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för våld eller andra övergrepp måste beaktas enligt de rättsliga regler som gäller.

Det är därför viktigt att våld inte automatiskt behandlas som en vanlig samarbetskonflikt mellan två likvärdiga parter.

I en relation präglad av hot och kontroll kan förutsättningarna för förhandling, kommunikation och gemensamt beslutsfattande vara grundläggande ojämlika.

Att kräva samarbete utan att först förstå dessa förhållanden kan i vissa situationer utsätta den våldsdrabbade för ytterligare påfrestningar eller risker.

Barn behöver skyddas från att användas som budbärare, påtryckningsmedel eller instrument i vuxnas konflikter. De behöver också få möjlighet att uttrycka sina egna erfarenheter utan att känna ansvar för att lösa situationen mellan föräldrarna.

Barnets rätt till trygghet måste vara utgångspunkten, inte en efterhandsfråga när vuxnas motsättningar redan har fått styra processen.

Ekonomiskt beroende och den praktiska verkligheten bakom ett uppbrott

Frågan om varför en kvinna inte lämnar sin våldsutövare ställs ibland som om uppbrottet endast handlade om ett personligt beslut. Men en separation kan innebära att hela hennes materiella tillvaro förändras.

Hon kan sakna egen inkomst, ha begränsad tillgång till pengar eller stå utan en bostad som hon har möjlighet att behålla. Hon kan ha barn som behöver skolgång, omsorg och stabilitet. Hon kan vara sjuk, socialt isolerad eller beroende av våldsutövaren för vardagliga praktiska behov.

Ekonomiskt våld kan dessutom ha inneburit att hon hindrats från att arbeta, skuldsatts eller förlorat kontrollen över sina ekonomiska resurser.

I sådana situationer är det inte tillräckligt att uppmana kvinnan att lämna relationen. Hon behöver kunna se en praktiskt genomförbar väg till säkerhet.

Det kan handla om skyddat boende, ekonomiskt stöd, juridisk rådgivning, hjälp med myndighetskontakter och långsiktiga möjligheter att skapa en självständig tillvaro.

En trygg separation behöver ofta planeras med hänsyn till våldsutövarens beteende och de risker som kan uppstå. För vissa kvinnor kan det vara farligt att öppet berätta om sina planer innan ett skydd har organiserats.

Samhällets ansvar behöver därför omfatta både det omedelbara skyddet och förutsättningarna för ett liv efter uppbrottet.

Frihet blir svår att förverkliga om kvinnan saknar någonstans att bo, medel att försörja sina barn eller möjlighet att känna sig säker.

Rättssäkerhet och mänskliga rättigheter måste gå hand i hand

Våld mot kvinnor och barns utsatthet aktualiserar flera grundläggande mänskliga rättigheter. Det handlar bland annat om rätten till liv och säkerhet, skydd mot våld, respekt för privat- och familjeliv och barns rätt till skydd, omsorg och delaktighet.

Samhället har ett ansvar att förebygga våld, erbjuda skydd och ingripa när barn riskerar att fara illa. Samtidigt måste myndighetsutövning ske inom lagens ramar och med respekt för rättssäkerhet och proportionalitet.

Dessa skyldigheter behöver förstås tillsammans.

Ett samhälle som inte ingriper när barn utsätts för allvarlig fara brister i sitt skyddsansvar. Men ett samhälle som fattar långtgående beslut utan tillräckligt underlag, individuell prövning eller respekt för berörda människors rättigheter riskerar också att orsaka skada.

COSMEA anser att den avgörande frågan därför inte är om samhället ska skydda barn eller respektera kvinnors rättigheter.

Det måste göra båda delarna.

En våldsutsatt kvinna behöver få sin situation bedömd med förståelse för våldets konsekvenser. Barn behöver få sina behov och erfarenheter uppmärksammade. Och varje beslut som ingriper i familjens liv måste kunna motiveras utifrån relevanta rättsliga förutsättningar.

Kvinnans utsatthet och barnets skyddsbehov får inte ställas mot varandra utan att man först har undersökt vilka möjligheter som finns att skapa trygghet för båda.

När frågan måste förändras

Under lång tid har frågan "Varför lämnar hon inte?" återkommit i diskussioner om våld i nära relationer.

Den kan framstå som naturlig för den som betraktar situationen utifrån. Men den riskerar att lägga fokus på kvinnans handlande i stället för på våldsutövarens ansvar och de hinder som begränsar hennes möjligheter.

En mer relevant fråga är vad som hindrar henne från att lämna på ett tryggt sätt.

Vilka hot har hon utsatts för? Vilka ekonomiska resurser saknar hon? Vilket stöd behöver barnen? Finns det en säker bostad? Har hon tillgång till juridisk information? Har hon fått begriplig information om hur samhällets skyddssystem fungerar?

Och kanske viktigast av allt: har hon fått möjlighet att berätta om sin situation utan att omedelbart behöva försvara varför hon ännu inte har lyckats ta sig därifrån?

COSMEA vill bidra till att förändra perspektivet från misstänkliggörande till förståelse och från förenklade krav till ett mer ansvarsfullt skyddsarbete.

Kvinnan behöver inte ytterligare någon som förklarar för henne att hon borde vara fri.

Hon behöver verkliga förutsättningar att kunna bli det.

COSMEA KVINNA – Att möta kvinnan bakom rädslan

Inom COSMEA CENTER och COSMEA KVINNA utgår vi från övertygelsen om att varje kvinna har rätt till trygghet, självbestämmande och respekt för sin mänskliga värdighet.

Vi vill synliggöra de komplexa förhållanden som kan göra det svårt att lämna en våldsam relation och bidra till en djupare förståelse för hur psykiskt våld, ekonomiskt beroende, moderskap och rädsla för samhälleliga ingripanden kan samverka.

COSMEA är en fristående barn- och kvinnorättsorganisation och bedriver inte sin verksamhet på socialtjänstens uppdrag.

Vår självständighet är en viktig del av vårt människorättsliga arbete, men den innebär inte att vi står utanför gällande lagstiftning eller kan ersätta de myndigheter och professionella verksamheter som har särskilda skyddsuppdrag.

Vi vill bidra med kunskap, stöd och vägledning inom ramen för våra möjligheter och samtidigt uppmärksamma betydelsen av rättssäkra och respektfulla samhällsinsatser.

För oss är det avgörande att kvinnan inte reduceras till sin utsatthet och att hennes berättelse inte försvinner bakom generella föreställningar om hur en våldsutsatt person borde agera.

En kvinna kan vara rädd och samtidigt modig. Hon kan känna stark kärlek till sina barn och samtidigt vara utmattad av den situation hon lever i. Hon kan vilja lämna och ändå behöva tid, stöd och en genomtänkt plan för att kunna göra det säkert.

Att förstå detta är inte att ursäkta våldet eller att förringa barnens behov av skydd.

Det är att ta verkligheten på allvar.

Avslutning – Kvinnan som stannar är också kvinnan som försöker överleva

Bakom varje kvinna som ännu inte har lämnat en våldsam relation finns en berättelse som omvärlden kanske inte känner till.

Det kan finnas år av hot, förnedring och kontroll. Det kan finnas barn som hon försöker skydda, en ekonomi som hon inte förfogar över och en framtid som hon ännu inte kan föreställa sig.

Det kan också finnas en rädsla för att den dag hon berättar sanningen ska hon inte enbart behöva möta våldsutövarens reaktioner, utan också frågor, bedömningar och beslut från ett samhälle vars stöd hon är osäker på.

Vi får inte förutsätta att varje sådan rädsla är välgrundad. Men vi får heller inte avfärda den som betydelselös.

Om vi vill att fler kvinnor ska kunna söka skydd behöver vi förstå vilka hinder de möter och hur samhällets insatser kan bli tryggare, tydligare och mer tillgängliga.

En kvinna som lever med våld behöver inte skuldbeläggas för att hon ännu inte har lämnat.

Hon behöver få veta att våldet inte är hennes ansvar, att hennes rättigheter fortfarande gäller och att hon har rätt att söka hjälp.

Barnen behöver skydd, stabilitet och vuxna som tar deras behov på allvar.

Och samhället behöver ha förmågan att möta båda dessa verkligheter utan att förlora vare sig rättssäkerheten eller medmänskligheten.

En kvinna ska inte behöva välja mellan att skydda sig själv och rädslan för att förlora sina barn.

Hon ska inte behöva bevisa sitt människovärde genom att överleva det som ingen människa borde utsättas för.

Och hon ska aldrig behöva bära ansvaret för det våld som någon annan har valt att utöva.

Det är dags att förändra frågan.

Inte längre enbart: Varför lämnar hon inte?

Utan också: Vad behöver vi förändra för att hon och hennes barn ska kunna leva i trygghet och frihet?

COSMEA CENTER – B K R O COSMEA – COSMEA KVINNA

För kvinnors rätt till frihet, barns rätt till trygghet och ett samhälle där skydd, rättssäkerhet och medmänsklighet hör samman.


Till dig som känner igen dig i texten:

Om du lever med hot eller våld kan du söka stöd även om du ännu inte är redo att lämna relationen. I Sverige kan du kontakta Kvinnofridslinjen på 116 016 för stöd och vägledning. Vid akut fara, ring 112. Om någon övervakar din telefon eller dator kan det vara säkrare att söka hjälp från en enhet som personen inte har tillgång till.

Artikeln är en människorättslig och samhällsanalytisk fördjupning och ersätter inte individuell juridisk rådgivning eller professionell riskbedömning.

Share