Barndomen vi inte får svika – Del 8

Ingen väntar på mig – barnen som växer upp i ensamhet

Det finns kanske ingen mening som gör mer ont när den uttalas av ett barn än denna: "Ingen väntar på mig." Inte "jag har ingenting att göra" eller "jag är uttråkad", utan något mycket större och sorgligare – känslan av att ingenstans vara självklar för någon annan. Ett barn kan vara ensamt på många sätt. Det kan sitta själv i skolmatsalen medan samtalen pågår runt omkring, gå långsamt hem från skolan eftersom ingenting särskilt väntar där eller tillbringa kvällarna framför en skärm och se andra barns liv passera förbi. Det kan ha klasskamrater, följare och hundratals digitala kontakter och ändå sakna en enda människa att ringa när livet gör ont.

Ensamhet är inte detsamma som att vara ensam. Att få vara ensam kan vara vilsamt och nödvändigt, och många barn behöver tid för sig själva. Den svåra ensamheten är den man inte själv har valt, den som långsamt börjar förändra bilden av vem man är. För ett barn frågar sällan först vad det är för fel på världen. Barnet frågar: Vad är det för fel på mig? Varför blir aldrig jag vald? Varför skriver ingen till mig? Varför frågar ingen om jag vill följa med? Varför har alla andra någon? Det är så utanförskap kan flytta in i en människa. Det som började med att andra inte gjorde plats kan till slut bli barnets egen övertygelse om att det inte förtjänar någon plats.

Vi vuxna talar mycket om undervisningen när vi diskuterar skolan. Vi mäter kunskaper, resultat, närvaro och betyg. Men fråga barnet som saknar vänner vilken del av skoldagen som är svårast och svaret kan vara rasten. Lektionen har regler. Där finns en lärare, en bestämd plats och någonting man förväntas göra.

Men när dörren öppnas till rasten börjar den sociala världen, och där finns inga tydliga instruktioner för barnet som aldrig riktigt lyckats hitta sin plats. Vem ska jag gå till? Var ska jag stå? Vad gör jag med händerna? Ser någon att jag är ensam?

Barn kan utveckla avancerade strategier för att dölja just detta. De går på toaletten, stannar inne för att "hjälpa läraren", tittar på telefonen för att se upptagna ut eller går runt på skolgården som om de vore på väg någonstans. Allt för att ingen ska upptäcka det som barnet själv kanske upplever som skamligt: att ingen väntar. Vi borde fundera över vad det gör med en människa att uppleva detta dag efter dag, och hur mycket kraft som går åt till att försöka få ensamheten att se ut som ett eget val.

Den digitala världen har samtidigt gett barn fantastiska möjligheter till gemenskap. Ett barn som känner sig annorlunda i sin närmiljö kan hitta andra med samma intressen långt bort, och vänskap kan uppstå över geografiska gränser. Men samma telefon kan också bli ett fönster mot allt barnet inte får vara med om. Där finns bilderna från festen man inte blev bjuden till, gruppchatten där alla andra tycks förstå skämtet och fotografiet på klasskamraterna som sade att de inte kunde träffas den kvällen. Det är en särskild sorts smärta att inte bara vara utesluten, utan att i realtid kunna betrakta gemenskapen man själv saknar. Telefonen följer dessutom med hem och ligger kvar bredvid sängen. Ensamheten tar inte längre självklart slut när skoldagen gör det.

Men vi måste vara försiktiga med våra föreställningar om hur ensamhet ser ut. Det ensamma barnet behöver inte sitta tyst längst bak i klassrummet. Det kan vara klassens roligaste elev. Barnet som ständigt skämtar kan vara livrädd för vad som händer när ingen skrattar. Den populära tonåringen kan ha mängder av bekanta men ingen som känner henne på riktigt. Barnet som alltid hjälper andra kan upptäcka att människor gärna behöver det men sällan frågar hur det själv mår. Ensamhet handlar därför inte bara om antalet människor omkring oss. Den handlar om att vara känd. Att någon märker när man inte kommer. Att någon förstår när skrattet låter annorlunda. Att någon vet vad man är rädd för. Att få vara en människa inför en annan människa utan att hela tiden behöva prestera för att få stanna kvar.

Vissa barn måste kämpa hårdare än andra för att få tillhöra. Det kan vara barnet med en funktionsnedsättning, barnet som ännu inte behärskar språket lika väl som klasskamraterna, barnet vars familj inte har råd med samma aktiviteter, barnet som bryter mot gruppens förväntningar, barnet som bytt skola många gånger eller barnet som bär erfarenheter av krig och flykt som få andra omkring det kan förstå. Det betyder självklart inte att dessa barn automatiskt blir ensamma. Men när gemenskapen byggs kring att alla förväntas vara ungefär likadana riskerar den som avviker att få kämpa betydligt hårdare för sin plats. Det är därför inkludering är så mycket mer än att befinna sig i samma rum. Man kan finnas på klasslistan och ändå vara fullständigt exkluderad ur gemenskapen. Verklig inkludering börjar först när barnet kan känna: Här finns också en plats för mig.

För många barn skapas vänskap dessutom inte bara i skolan utan på fotbollsplanen, dansen, ridningen, musikundervisningen och andra fritidsaktiviteter. Där uppstår gemensamma erfarenheter och relationer som sedan följer med tillbaka till klassrummet. Men deltagande kan kosta pengar. Avgifter, utrustning, resor och kläder kan tillsammans göra fritidslivet svårtillgängligt för familjer med små ekonomiska marginaler. Barnet förlorar då inte bara själva aktiviteten utan riskerar också att förlora en väg in i gemenskapen. Här möts återigen de olika formerna av utsatthet. Ekonomisk utsatthet kan bli social utsatthet, social utsatthet kan påverka den psykiska hälsan och psykisk ohälsa kan göra skolan svårare. Det som vuxenvärlden delar upp i olika samhällsproblem kan i ett barns liv vara en enda sammanhängande verklighet.

Till barnet som står utanför säger vi vuxna ibland välmenande: "Gå bara fram och fråga om du får vara med." Men föreställ dig att du redan blivit avvisad tio gånger. Föreställ dig att du varje dag försöker avläsa vilka grupper som möjligen kan tolerera att du närmar dig och att hela din självbild börjat formas av känslan att människor egentligen inte vill ha dig där. Då är orden "gå bara fram" inte så enkla. Vi kan inte lägga hela ansvaret för inkluderingen på barnet som redan står utanför. Gemenskap är ett gemensamt ansvar.

Skolan kan skapa miljöer där barn möts över etablerade grupper. Vuxna kan vara närvarande på raster och upptäcka mönster av uteslutning. Fritidsverksamheter kan göras tillgängligare och föräldrar kan tänka på barnet som sällan blir bjudet när aktiviteter planeras. Men vi kan också lära våra egna barn något mycket enkelt och mycket stort: titta efter den som står ensam. Det krävs inte alltid en omfattande insats. Ibland räcker fyra ord: Vill du vara med? För barnet som redan tillhör gruppen kan frågan vara obetydlig. För den som väntat hela dagen kan den förändra allt.

Vi måste framför allt sluta behandla ensamhet som om den berättade något om människans värde. Ett barn som saknar vänner är inte mindre intressant, mindre älskvärt eller mindre värdefullt. Ibland har barnet hamnat i fel sammanhang. Ibland finns mobbning. Ibland saknas sociala verktyg som barnet behöver hjälp att utveckla. Ibland har tidigare avvisanden gjort det svårt att våga försöka igen. Och ibland är livet helt enkelt smärtsamt orättvist. Men inget av detta betyder att barnet är dömt till ensamhet.

Det är viktigt att säga, eftersom långvarig ensamhet kan börja tala med människans egen röst. Det kommer alltid att vara så här. Ingen kommer någonsin välja dig. Du passar ingenstans. Ett barn som hört de tankarna tillräckligt länge kan börja tro att de är sanningar. Då behövs en annan människa som säger emot, inte bara med ord utan genom handling. Någon som fortsätter bjuda in. Någon som sätter sig bredvid. Någon som frågar igen nästa dag.

Kanske borde varje skola ibland ställa några enkla men obekväma frågor. Vem sitter alltid med någon och vem gör det inte? Vem blir automatiskt vald när grupper ska bildas och vem blir kvar? Vem blir bjuden? Vem frågar aldrig längre? Vem är borta i dag – och vem märkte det? Det handlar inte om att vuxna kan eller ska tvinga fram vänskap. Vänskap kan aldrig beslutas fram. Men vuxna kan skapa förutsättningar där inget barn systematiskt lämnas utanför. Vi kan reagera på utfrysning och mobbning, skapa fler vägar in i gemenskapen och lära barn att social makt också innebär ett ansvar. För även barn kan ha makt över andra barn: makten att välja, makten att bjuda in och makten att stänga ute.

Och kanske behöver vi fundera mer över själva ordet väntad. För det beskriver något som är större än att ha många vänner. Att vara väntad betyder att någon märker om man inte kommer. Att det finns en plats vid bordet som är tänkt för just en själv. Att någon skickar ett meddelande och frågar var man är. Att ens frånvaro skapar ett litet tomrum i en annan människas värld. Det är en av de starkaste formerna av tillhörighet en människa kan känna: vetskapen om att min existens betyder någonting för någon annan.

Det finns en scen som utspelar sig på skolor varje dag. Klockan ringer och barn rusar ut genom dörrarna. Någon väntar vid grinden. Några går tillsammans. Någon ska på träning. Någon följer med en kompis hem. Och så finns barnet som går ensam. Kanske är det inget problem. Kanske älskar barnet promenaden hem och vet att familjen väntar. Men kanske är det barnet som hela dagen burit på en tanke som ingen människa, och allra minst ett barn, borde behöva bära: Ingen skulle märka om jag försvann.

Det är den tanken vi måste göra allt vi kan för att bryta. Inte genom högtidliga ord om gemenskap, utan genom verklig närvaro. Genom vuxna som ser. Genom skolor där relationer betraktas som en del av tryggheten. Genom fritidsaktiviteter som fler barn faktiskt kan delta i. Genom att ta mobbning och utfrysning på allvar. Och genom att lära nästa generation att den som gör plats för en annan människa inte förlorar sin egen plats.

Barn behöver mat, bostad, utbildning och trygghet. Men de behöver också något som är svårare att skriva in i en budget. De behöver tillhöra. De behöver någon att skratta med, någon som frågar var de varit, någon som skickar meddelandet först och någon som flyttar sin ryggsäck från stolen bredvid och säger: Sätt dig här.

För kanske är motsatsen till ensamhet egentligen inte att vara omgiven av människor.

Kanske är motsatsen att vara väntad.

Att veta att ens frånvaro skulle märkas. Att någonstans i världen vara självklar. Att det finns en människa som ser på klockan och undrar när man kommer, en stol som någon sparat eller ett meddelande som börjar med orden: Var är du? Vi väntar på dig.

Det är en liten mening.

Men för barnet som aldrig tidigare hört den kan den innehålla en hel värld:

Du hör till här.

Inget barn ska behöva växa upp med känslan att ingen väntar på det. Och när ett barn ändå känner så får vi aldrig nöja oss med att fråga varför barnet står ensamt.

Vi måste också våga fråga varför ingen av oss gick fram och ställde oss bredvid.

Cosmea Barn och Ungdom - B K R O Cosmea