Barndomen vi inte får svika – Del 7

Barnen som blir vuxna för tidigt

– när barnet börjar bära familjen

Det finns barn som vet alldeles för mycket om vuxenlivet. De vet vilka dagar pengarna kommer. De vet vilka räkningar som måste betalas först. De vet vilken medicin mamma ska ta och när pappa inte bör lämnas ensam. De kan laga middag, hämta småsyskon, ringa myndigheter och avgöra på ljudet av en röst vilken sorts kväll det kommer att bli. De kan vara nio, elva eller fjorton år gamla och samtidigt bära ett ansvar som skulle vara tungt även för en vuxen.

Utifrån kan de framstå som fantastiskt duktiga barn. Ansvarstagande. Mogna. Självständiga. De kommer kanske i tid till skolan, har ordning på sina saker och hjälper gärna andra. En lärare kan säga att hon aldrig behöver oroa sig för just den eleven. Barnet skapar sällan problem. Tvärtom löser barnet problem – hela tiden. Och kanske är det just därför ingen frågar varför ett så litet barn blivit så oerhört bra på att klara sig själv.

För ibland är det vi vuxna kallar mognad egentligen överlevnad.

Det kan vara barnet vars mamma lever med svår psykisk ohälsa. Barnet vars pappa har ett beroende. Barnet som växer upp med en förälder som drabbats av allvarlig fysisk sjukdom. Barnet vars förälder har en funktionsnedsättning eller befinner sig i en annan svår livssituation där vardagen inte längre fungerar. Situationerna är mycket olika och får aldrig blandas ihop eller beskrivas som om de vore samma sak. Att vara sjuk eller ha en funktionsnedsättning innebär naturligtvis inte att vara en dålig förälder. Många föräldrar ger sina barn stor trygghet samtidigt som de själva behöver omfattande stöd. Problemet uppstår när det stöd som familjen behöver saknas och ansvaret istället sakta glider över på barnet.

Det kan börja med små saker. "Kan du hjälpa mig lite?" Barnet gör te. Hämtar medicinen. Passar ett syskon medan mamma vilar. Ringer ett telefonsamtal eftersom pappa inte orkar. Ingenting av detta behöver i sig vara fel. Barn mår ofta bra av att hjälpa till och känna att de bidrar till familjen. Men någonstans finns en gräns mellan att vara delaktig i en familj och att bära den. Den gränsen kan passeras så långsamt att ingen riktigt märker när barnet slutade få hjälp och istället blev den som hjälpte alla andra.

Så börjar barnet hålla kontroll. Har mamma stigit upp? Har pappa tagit sin medicin? Finns det mat hemma? Har lillebror gympakläder? Kommer någon att vara arg ikväll? Behöver ambulansen ringas? Kan jag gå till skolan eller borde jag stanna hemma? Barnet utvecklar en vaksamhet som aldrig riktigt stängs av. Kroppen befinner sig i klassrummet, men tankarna finns hemma.

Det är svårt att lära sig matematik när man samtidigt undrar om mamma lever.

Det är svårt att skriva ett prov när man varit vaken halva natten och lyssnat efter ljud från rummet bredvid.

Det är svårt att vara tretton år när man känner ansvar för en vuxen människas överlevnad.

Ändå kan dessa barn försvinna mitt framför ögonen på oss. De kommer kanske till skolan varje dag. De har inga blåmärken. De säger inte att någon slår dem. De kanske till och med får bra betyg. När skolpersonal frågar hur det är hemma svarar de ofta: "Bra."

För de skyddar sina föräldrar.

Det är viktigt att förstå den lojaliteten. Barn kan älska en förälder djupt och samtidigt vara rädda, utmattade eller ensamma. De kan veta att mamma är sjuk och därför känna att det vore ett svek att berätta hur svårt de själva har det. De kan förstå att pappa inte valt sitt beroende men ändå leva med konsekvenserna av det. De kan vara rädda för att familjen ska splittras om någon får veta. De kan ha hört vuxna tala om socialtjänsten och föreställa sig att ett enda ärligt svar innebär att de aldrig mer får komma hem.

Så barnet säger ingenting.

Och vuxenvärlden kan misstolka tystnaden som att allting fungerar.

Det finns en annan sida av dessa barns liv som vi sällan talar om: skulden över att vilja vara fri. Barnet kan längta efter att sova hos en kompis men känna att det inte kan lämna mamma ensam. Tonåringen kanske vill åka på klassresa men oroar sig för vem som ska se till pappa. Ett äldre barn kan få möjlighet att studera i en annan stad men tveka därför att ett yngre syskon blir kvar hemma. Mitt i den naturliga rörelsen bort från familjen, den som hör ungdomstiden till, finns en osynlig tråd som drar barnet tillbaka.

Vem tar hand om dem om jag går?

Det är en fråga ett barn aldrig ska behöva bygga sin framtid kring.

Och här måste vi vara noga med var ansvaret ligger. Föräldern som är sjuk behöver vård och stöd, inte skuld. Föräldern med beroende behöver behandling. Familjen som lever med stora svårigheter behöver hjälp som fungerar i verkligheten. Men just därför måste samhällets stöd också omfatta barnet. Om vi enbart behandlar den vuxna människan riskerar vi att missa den lilla människan som under tiden håller ihop vardagen.

Vården kan fråga hur patienten mår. Socialtjänsten kan bedöma den vuxnes behov. Skolan kan följa elevens resultat. Men någon måste också fråga: Finns det barn i den här familjen, och hur har de det?

Inte bara om de får mat.

Inte bara om de går till skolan.

Utan hur de faktiskt har det.

Vem väcker dem på morgonen? Vem lagar maten? Vem tröstar vem när någon gråter? Vet barnet mer om förälderns sjukdom än vad det borde behöva bära? Vågar barnet ta hem kompisar? Kan barnet gå på fritidsaktiviteter utan oro? Finns det någon vuxen utanför familjen som barnet litar på? Får barnet vara barn?

Den sista frågan borde väga tungt.

Får barnet vara barn?

För barndom handlar inte bara om att vara under arton år. Den handlar också om rätten att under en begränsad tid i livet få vara beroende av andra. Att någon annan håller reda på hyran. Att någon annan vet vad som finns i kylskåpet. Att någon annan vakar när man är sjuk. Att någon annan tar de stora besluten och säger: "Det här behöver inte du lösa."

Barn behöver ansvar i takt med att de växer. Men de behöver också friheten från sådant ansvar som tillhör vuxenvärlden.

När den ordningen vänds upp och ned kan barnet lära sig någonting som följer med långt upp i vuxenlivet: att det egna värdet ligger i att vara behövd. Att andras behov alltid kommer först. Att det är farligt att slappna av. Att man måste kontrollera allting för att katastrofen annars kan inträffa. Att säga nej kan kännas som egoism och att själv be om hjälp nästan omöjligt.

Det duktiga barnet kan därför bli den utmattade vuxna.

Den som alltid tar ansvar.

Den som aldrig vill belasta någon.

Den som känner skuld när hon eller han vilar.

Den som är fantastisk på att upptäcka vad alla andra behöver men knappt vet vad den själv behöver.

Vi borde tänka på det nästa gång vi möter barnet som alltid klarar sig.

Självständighet är inte alltid ett tecken på att ett barn fått allt det behöver. Ibland är självständigheten ett svar på att ingen annan fanns tillgänglig.

Det betyder inte att vi ska misstänkliggöra familjer där en förälder är sjuk. Tvärtom. Stigmatisering kan göra situationen värre och få både barn och vuxna att dölja sina behov. En människa kan vara en kärleksfull förälder och samtidigt vara så sjuk att familjen behöver omfattande stöd. Att erkänna detta är inte att ta ifrån föräldern värdighet. Det är att ta både förälderns och barnets situation på allvar.

Den verkliga solidariteten ligger därför inte i att moralisera över familjer som har det svårt. Den ligger i att se till att hjälpen kommer innan barnet blivit familjens sista skyddsnät.

Det kan handla om praktiskt stöd i hemmet. Om vård och behandling som fungerar. Om ekonomisk trygghet. Om stöd till föräldern i föräldrarollen. Om avlastning. Om en trygg vuxen som barnet kan tala med utan att behöva skydda någon. Om information som är anpassad till barnets ålder, så att fantasierna inte blir ännu mer skrämmande än verkligheten. Och ibland handlar det helt enkelt om att någon utanför familjen regelbundet frågar barnet hur det har det och faktiskt har tid att höra svaret.

Barn behöver få veta att två saker kan vara sanna samtidigt.

Du får älska din mamma och vara arg över hur hennes sjukdom påverkar dig.

Du får älska din pappa och önska att någon annan tog hand om honom.

Du får vara ledsen.

Du får vara trött.

Du får vilja gå på fest.

Du får skratta även när någon hemma mår dåligt.

Du får tänka på din egen framtid.

Du får gå.

Det är inte ett svek att leva sitt eget liv.

För ett barns kärlek ska aldrig användas som arbetskraft i en familj som samhället lämnat utan tillräckligt stöd.

Det finns också ett särskilt ansvar för oss vuxna att inte romantisera dessa barn. Vi älskar berättelser om barn som är "så mogna för sin ålder". Men ibland borde de orden göra oss oroliga. Varför är hon så mogen? Varför behöver han aldrig hjälp? Varför vet den här elvaåringen hur man lugnar en vuxen under en kris? Varför frågar barnet aldrig efter någonting för egen del?

Kanske finns en fantastisk personlighet bakom det.

Men kanske finns också en barndom som blivit för tung.

Därför måste vi bli bättre på att upptäcka barnen som inte stör. Barnen som inte kastar stolar, skolkar eller skriker efter hjälp. De som istället anpassar sig. Presterar. Tar ansvar. Ler. Hjälper.

De barn som vuxenvärlden belönar för att de gör sig själva så lätta att bära.

För även det starkaste barnet behöver någon som säger:

Nu räcker det. Det här ska inte du ta hand om.

Någon som tar telefonen ur barnets hand och ringer samtalet.

Någon som ordnar middagen.

Någon som tar hand om småsyskonet.

Någon som hjälper mamma eller pappa.

Någon som gör det möjligt för barnet att stänga dörren till sitt rum, sätta på musik och för en stund bekymra sig om exakt de saker ett barn borde få bekymra sig om.

Vänner.

Kärlek.

Skolan.

En fotbollsmatch.

Vad man ska ha på sig på fredag.

Vem man vill bli.

Det kan tyckas som små saker.

Men det är sådant en barndom består av.

Någonstans finns kanske ett barn som just nu sitter bredvid sin mamma och säger:

"Oroa dig inte. Jag tar hand om det."

Och mamman kanske älskar sitt barn mer än något annat i världen men saknar kraften att säga det som någon annan vuxen måste hjälpa henne att säga:

Nej, älskling. Det är inte du som ska ta hand om mig. Det är vi vuxna som ska ta hand om dig.

Det är också samhällets uppgift.

För barn får gärna hjälpa till.

Barn får visa omsorg.

Barn får älska sina föräldrar genom svåra tider.

Men de får aldrig bli den sista vuxna som återstår när vuxenvärldens stöd har försvunnit.

Ett barn ska få bära sin skolryggsäck, sina drömmar och sin väg mot framtiden. Inte hela sin familj på sina axlar.

Cosmea Barn och Ungdom - B K R O Cosmea