Det finns samhällskriser som får namn, budgetar, pressträffar och nationella kraftsamlingar. Det finns kriser som mäts i inflation, arbetslöshet, brottskurvor och opinionssiffror. Men den största, äldsta och mest envist normaliserade samhällskrisen har pågått i århundraden: mäns våld mot kvinnor.
Under lång tid har Sveriges migrationspolitik blivit allt hårdare. Barn och ungdomar har fått bära en tung del av konsekvenserna. Unga människor som vuxit upp i Sverige har levt i ovisshet, familjer har splittrats och många barn har tvingats leva med rädsla som en del av vardagen. Samtidigt har civilsamhället, lärare, människorättsorganisationer...
I Sverige lever tusentals kvinnor varje dag i rädsla. Rädsla för slag, hot, kontroll, förnedring och psykiskt våld. Rädsla för mannen som säger sig älska dem men samtidigt bryter ner dem bit för bit. Och trots att samhället känner till detta fortsätter kvinnomisshandeln år efter år, som om våldet blivit något vi vant oss vid att leva med.
I Sverige mördas kvinnor av män som de har levt med, älskat, lämnat eller försökt fly ifrån. Det händer om och om igen. Ändå behandlas mäns våld mot kvinnor fortfarande som om det vore en återkommande tragedi – istället för det samhällshot det faktiskt är.
Det talas ofta om trygghet i Sverige. Om lag och ordning. Om vilka hot som anses akuta. Men mitt i denna politiska debatt finns en verklighet som är både konstant och systematisk – och som alltför ofta behandlas som en randfråga: mäns våld mot kvinnor.
Utvisningarna av barn och ungdomar fortsätter i Sverige. Dag efter dag fattas beslut som river sönder trygghet, framtidstro och människors liv. Samtidigt fortsätter politiker att tala om ordning, ansvar och nödvändiga åtgärder – som om det vore möjligt att gömma den mänskliga tragedin bakom administrativa formuleringar.
Utvisningarna av barn och ungdomar fortsätter. Inte i det tysta, inte i okunskap – utan fullt medvetet. Detta sker i Sverige, ett land som gärna framhåller sig som en moralisk förebild. Och det sker i ett valår.
För att åstadkomma ett verkligt skifte i arbetet med utsatta kvinnor, barn och unga krävs inte enbart reformer inom ramen för Socialtjänstlagen, utan övervägandet av en kompletterande lagstiftning. Denna lag bör ha som primärt syfte att säkerställa tillgången till skyddade stödinsatser, frikopplade från omedelbar myndighetsutövning.
Att identifiera bristerna i nuvarande system är en nödvändig utgångspunkt, men otillräcklig i sig. För att möjliggöra reell förändring krävs en operationalisering av de principer som tidigare diskuterats – det vill säga hur ett alternativt, rättighetsbaserat och tillitsorienterat system konkret kan utformas.
